Jag fick frågan av någon nyligen om varför jag blev författare. Det var en fråga som fick mig att tänka efter lite eftersom det finns flera svar för mig. Och antagligen också för andra författare som får frågan. Ett vanligt svar brukar vara typ ” jag har alltid älskat att skriva”.

Men VARFÖR älskar man att skriva egentligen? Eller man och man, jag ska tala för mig själv, det kan såklart vara helt annorlunda för andra.

Oavsett hur det är för andra har vi i alla fall en viktig sak gemensamt. Och det är att man får leka Gud. Ja faktiskt, för man får ju bestämma och råda över precis allting. Om det regnar eller är sol just den eller den dagen, vem ska råka ut för en olycka, vem som ska få en överraskning, vem som ska dö eller vem som ska få uppleva himlastormande förälskelse.

Tänk vilken makt vi har. Visst är det fascinerande? Men precis som med all annan makt så innebär det ett ansvar. Vi har ansvar för våra karaktärer så att de löser problem de stöter på eller att de får hjälp om de inte reder ut saker själva, vi har ansvar för att de utvecklas och att de är trovärdiga så att andra kan relatera till dem. För vi har ju det största ansvaret gentemot våra läsare. Att boken de läser och som vi skrivit ger dem något fint, som t.ex. en större förståelse för något, en adrenalinkick, ett gott skratt, en liten tår, en känsla av gemenskap-att vi kan se att vi inte är ensamma om den eller den tanken eller upplevelsen.

Att själv skriva en berättelse ger samma möjlighet som för läsaren att för en stund få leva fler liv än vårt eget. Tänk vilken rikedom det är och så mycket man kan lära av det som man kan ha nytta av på olika sätt i sitt eget liv. En del av de personer du läser eller skriver om gör kanske tex saker som du själv aldrig skulle våga göra. Det kanske slutar med katastrof eller så visar det sig att just det modet behövdes för att det där andra roliga skulle hända.

Så man får verkligen uppleva massor, både som läsare och som författare. Och det är ju det som är så kul. Och så är det ju en härlig känsla att få bestämma allt med, det måste erkännas. Fast ibland när jag skriver tycker jag nästan det är som att karaktärerna bestämmer själva, att jag liksom bara flyter med och servar dem med orden.

Sedan tror jag också, för egen del, att det handlar om någon slags strävan efter att försöka förstå olika saker i livet. När man skriver bearbetar och sorterar man omedvetet intryck genom att sätta dem i olika mer eller mindre begripliga sammanhang som blir till en berättelse, men det där lät nog lite flummigt så det utvecklar jag mer en annan dag. Nu ska återgå till att leka Gud en stund.

Det här var det långa svaret till varför jag blev författare. Sedan finns det några korta svar också.:)

/Emma