Me too.

Just nu pågår en intensiv medierapportering kring Harvey Weinsteinskandalen, Hollywoods filmgigant som ägnat sig åt att sexuellt trakassera och utnyttja unga kvinnor i filmbranschen. Fler och fler kända kvinnor träder fram och berättar.

Skådespelaren Alyssa Milano uppmanade i natt alla kvinnor som har blivit sexuellt trakasserade att skriva ”me too” som status i sina sociala medier. Hon hoppas att människor då kanske kan greppa omfattningen av problemet.
Sydsvenskan skriver att internet just nu svämmar över av berättelser om sexuella trakasserier, och att hashtaggen #metoo trendar på Twitter.
Det förvånar mig inte alls. När jag gjorde research till min roman Gå härifrån för att b.la undersöka hur vanligt det var att bli utsatt för sexuella kränkningar och ofredanden insåg jag två saker: 1. Det är fruktansvärt vanligt. 2. Det talas knappt om detta sjuka fenomen.
Min ena dotter är tonåring nu, i samma ålder som jag själv var när jag för första gången blev utsatt för sexuella kränkningar. Bara tanken på att någon, mot hennes vilja, skulle få för sig att sexuellt kommentera eller tafsa på henne, får mig att bli mordisk.
En av anledningarna till att jag skrev Gå härifrån var att jag ville försöka förstå hur de som utsätter andra för sexuella kränkningar tänker och är funtade. Jag menar, något fel måste det ju vara om en slemmig gubbe (eller vem det nu än må vara, men för att ta Weinstein som exempel) får för sig att en ung tjej kan tänkas vara sexuellt attraherad av och uppskatta hans sexuella närmanden.
Det som nu händer i Hollywood har pågått i flera decennier. Vi har många andra exempel på sexualbrottsförövare som fritt kunnat härja loss i en himla massa år utan konsekvenser och utan att någon sagt något.

Utan att någon sagt något.

 
Ja, varför denna tystnad? Hade någon av alla dessa filmstjärnor sagt något tidigare hade antalet utsatta antagligen varit mycket färre.

Varför sa inte någon något?

Stopp ett tag, nu lägger vi skulden på offren.

Varför är det vanligt att unga personer som utsatts för sexualbrott inte säger något?
Frågan är svår och har flera och komplexa svar. Men ganska tydligt tycks tre möjliga orsaker till tystnaden framträda: Maktmissbruk, rädsla och normalisering.

  • Personen som utsätter har makt över offret i en utsatt situation. Det kan t.ex. handla om åldersskillnad, om en jobbsituation, i en skolsituation eller röra sig om ett fysiskt maktövertag.
  • Många av de som blir utsatta är rädda att berätta, de är rädda att de inte ska bli betrodda eller att de ska hängas ut. Eller att det ska leda till konsekvenser för dem själva eller för andra. I en del fall har de som blivit utsatta faktiskt berättat, men ej blivit trodda på. Snacka om dubbelt svek.
  • Normalisering. De sexuella kommentarerna och handlingarna skämtas bort. Tidigare har det sällan pratats seriöst eller öppet om detta fenomen. Många av de som drabbas vet därmed inte heller om att det är ett brottsligt beteende och att personen som utsätter dem gör fel.

Jag är glad att den här Hollywoodhistorien uppmärksammas stort. Och det känns hoppfullt att fenomenet lyfts fram mer och mer i olika sammanhang. Min förhoppning är att dagens unga kommer att veta att sexuella handlingar och kommentarer mot deras vilja är ett brottsligt och onormalt beteende och att de aldrig någonsin ska känna sig osäkra att berätta.
Det ska vara självklart att säga till någon att gå eller att själv kunna gå ifrån en situation eller sammanhang där man känner sig utsatt.

Läs gärna min roman Gå härifrån, som handlar om tonårsflickan Nora, som under sin uppväxt och sökande tonårstid utsätts för sexuella kränkningar.
I boken låter jag även förövarna berätta, i ett försök att ”förstå” dem.

Boken går att beställa från t.ex. Adlibris eller Bokus.

portada gå härifrån.indd

Annonser