Egentligen hade jag tänkt att detta inlägg skulle handla om magi och framförallt den magiska känsla som kan uppstå ibland när en historia växer fram, men just nu går mina tankar främst till terrorismens offer.

Vi bodde i Madrid när pendeltåget i Atocha sprängdes av terrorister 11 mars 2004. 191 personer omkom och 2 050 skadades. Min son brukade ta ett av de tågen till sin skola, just vid den tiden på morgonen. Men den dagen gjorde han inte det. Hans skolkompis var dock med och fick bevittna saker som en trettonåring inte ska behöva se. Alla kände någon som på något sätt blev drabbad.

Samma son, som brukade ta det där tåget till Madrid, var jag och hälsade på i Paris (där han bor)en vecka innan terroristerna tog sig rätten att avsluta 130 oskyldiga människors liv och skada över 350. Sonens favoritrestaurang är belägen på samma gata som den restaurangen där en del av offren blev nedskjutna ligger. Just den dagen var han inte där. Men andra var där. Och miste livet. Andra som var någons son, någons dotter, någons mamma, någons pappa, någons barnbarn, arbetskamrat, granne eller vän.

Flera ställen i världen har blivit drabbade av detta fruktansvärda lidande. I förrgår Bryssel.

I dessa svåra tider skulle man önska att det fanns magi, som med ett trollslag kunde ställa allt lidande till rätta igen och inte låta oskyldiga människor drabbas av sådana skoningslösa och ondskefulla handlingar. Men även om livet på sitt sätt kan vara magiskt ibland, fungerar det dessvärre inte som i fantasins eller i böckernas värld.

Ur allt det hemska kan dock människors tro och övertygelse ibland växa sig starkare – vi enas i att vi inte ska leva våra liv i rädsla, att vi ska fortsätta leva som vi vill. Vi ska leva i kärlek. Och kärlek är magisk.

Mina tankar är med offren och deras anhöriga. All kärlek och styrka till er i denna svåra stund.

/Emma